when my day comes.

Åkte till en rockklubb för att se LTNT. Lyckades dock komma dit försent och missade dem, haha! Men ja, det andra bandet som spelade bjöd på rockklassiker och stagedives. Fick sångarens sko och gitarr i huvudet, men är man på rockklubb så är man! Killen som sjunger i LTNT var en aning wasted, det brukar han väl iofs vara när man stöter på honom. Skön kille iallafall!

Såhär såg jag ut ikväll:

So, it has begun..

Igår hade jag en sån fruktansvärt rolig kväll! Förfest hos Felicia, öl, drinkar, cornflakes, yoghurt och massa bra musik. Efter ett tag drog vi oss mot Notting Hill Arts Club och mötte Celine. Det första vi gjorde var att beställa in en varsin tequilashot, sen var kvällen igång på riktigt. När vi stod i baren märkte vi att killarna från Catfish kollade en del på oss. Tror att dom kände igen oss ifrån Koko, för några veckor sen.

En dryg halvtimme efter att vi kommit till klubben så gick Catfish på scenen. De var så fruktansvärt bra!! Vi röjde som fan längst fram vid scenen och det verkade som att de uppskattade det. Efteråt gick vi fram och tog en bild med sångaren.... som senare under kvällen dansade med oss på scenen..... herregud.

Kvällen fortsatte sen med hångeltävlingar och ca 20 stulna limefrukter hahaha. Tror att bartendrarna hatade oss lite. Men som Felicia säger: livet var där.

Såhär kan man se ut, på en fancy toalett inne på en privatklubb.

Igår så jag Best Friends för andra gången. Dom var bra och det gjorde min dag lite bättre. Alla trevliga britter som kom fram och frågade hur jag mådde gjorde också att man blev lite gladare.

Skrev precis mer eller mindre en novell om hur jag egentligen mår. Insåg att folk måste tycka att jag är en fruktansvärt deprimerande och tråkig människa. Hur mycket jag än älskar London, så vet jag inte om den här staden är bra för mig. Inte just nu, inte här.

Gårdagen spenderades på Wheelbarrow. George Craig (sångare i One Night Only och svinsnygg) anordnade sitt event Clublad, för 3e (?) året där, förra året var det på Purple Turtle vet jag. Gratis cider och gratis mince pies (dom var dock slut när vi kom dit...) serverades. Paul Garred (gammal trummis i the kooks) var där. Felicia var så exalterad så hon höll på att dö, bokstavligt talat. Det var fint att se henne så himla glad haha! Jag hittade en extreeeemt snygg kille, som jag glodde på mer eller mindre hela tiden vi var där.. Tror att han märkte det, stackarn.

Idag så var jag i Svenska Kyrkan med Celine. Jag skrev ut flygbiljetter och Celine luciafikade med lussebulle och pepparkakor. Senare på kvällen mötte jag upp Felicia vid Old Blue Last där vi såg Sharks spela. Har velat se dem i ungefär ett år, sen jag fick reda på vilka de var. Grymt bra live! Deras musik är lite "punkigare" än vad jag brukar lyssna på, men älskar det! Sångaren är ju inte ful heller, ojojoj.

I lördags var livet verkligen här. Vi drog till favoritpuben i Camden. Där träffade vi Dan och Miguel från Tribes. Även Hayden var där!! Han mindes mig från Barfly haha, alltså gillar honom så mycket. Grymt härlig människa! Sen träffade vi Mats från Mando Diao också (hur random är det inte att springa på honom på en pub i London?!). Jag blev ett 14årigt starstruck mandofan igen och bad om en kram.. När jag var 14-15 så var en av mina största drömmar att träffa någon av dem ifrån Mando.. Så jag blev glad haha.

I tisdags så blev jag helt oväntat inbjuden till att gå på spelning på privatklubben The Embassy. Fick ett meddelande av sångaren i bandet som skulle spela. Han hade skrivit upp mig på gästlistan. Förstod inte ens hur han vet vem jag är? Men jag tog med mig Lina som min +1 och vi hade en trevlig kväll på vad som kan ha varit det coolaste stället jag varit på. Tänk er ett 70-tals disco. Glittriga väggar, sammet, discokulor och olika spelmaskiner. Fantastiskt!

Spelningen var grym! Har sett dem spela en gång innan, men det går inte ens jämföra dessa två gånger.. Bandet spelar musik som låter som en blandning mellan Jimi Hendrix och The Doors, så ni kan ju tänka er att det låter ganska bra! Passade in så fint på den klubben också.

Igår var jag som sagt på premiären av 'Confession of a Child of the Century'. Pete skulle närvarat, men han dök inte upp. Det var kanske inte så oväntat.. Regissören Sylvie Verheyde och skådespelerskan Joséphine de La Baume var iallafall på plats. Innan filmen skulle börja så pratade de lite om hur det var att spela in den, det var dock inte alls mycket som sades.. Det mest intressanta dom sa var väl att Pete fortfarande var kvar i Frankrike, det är ungefär det jag kommer ihåg haha.

Filmen var riktigt bra! Mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Tror minsann att jag till och med kan kalla den en av mina nya favoritfilmer. Det säger jag inte bara för att Pete hade huvudrollen, utan för att det var en väldigt mysig film överlag.

Det är en 1800-talsberättelse om Octave (Peter Doherty) och Brigitte (Charlotte Gainsbourg) som utspelar sig i Paris. Octave blir bedragen av sin kärlek och hans pappa avlider, han sjunker ner i nån sorts depression och har svårt att ta sig tillbaka. Han flyttar ut på landet, där han träffar Brigitte och blir head over heels förälskad.

Under filmens gång hinner man bland annat uppleva:
Pete i kvinnokläder.
Pete utan kläder.
Gråtande Pete.
Flera scener där han är så fin att man skulle kunna börja gråta.
Och sedan avslutas filmen med hans låt 'Birdcage'.
Bättre slut får man leta efter!

Tycker att alla ska se denna filmen, vare sig man är ett fan av Pete eller inte. För den är fruktansvärt fin. Är du en hater som bara vill klanka ner på honom och inte kan se hans talang, då ber jag dig att inte gå och se filmen, för sånt vill jag inte veta av.